Åh, jag har suttit och tittat runt på internet och x antal bloggar och hittade en om en tjej som är i USA som Au Pair. Så jag började fundera, alltså, fy fan vad kul egentligen! Eftersom jag älskar allt som har med USA att göra (nästan iallafall. Språket, kulturen, musiken osv) och speciellt västkusten, så det hade varit en dream coming true.

Jag har ju tid på mig fortfarande att fundera, men just nu är jag rätt säker på min sak. Till The United States of America ska jag i alla fall, ohyes.



San Diego, California

På riktigt alltså? Vad fan gör jag här i norrland? Alltså... jag har kommit fram till att jag verkligen inte har någon anledning till att bo här egentligen, mer än att jag är född på just detta ställe i världen.

Jag menar, se det såhär, vi har vinter från slutet av oktober/början av november till maj ungefär. Vilket betyder att vi har ett jävla halvår med snö och kyla, om inte mer. En del älskar att åka slalom eller snowboard medans andra säger att det enda bra med vintern är att köra skoter. Hallå, jag då? Jag har aldrig stått på varken ett par slalomskidor eller en snowboard, jag har fan aldrig ens kört eller åkt skoter! (Hahaha vet) Sen finns det med skridskor också men det tycker jag är vidrigt tråkigt, haha.

Menar inte med att klaga på norrland så mycket som möjligt i det här inlägget, men det är så konstigt egentligen hur fel man kan komma. Allt som jag verkligen vill göra och uppleva ligger så långt borta så de pengarna har jag nästan aldrig råd att betala, kanske möjligtvis någon enstaka gång per år.

Äsch, nu ska jag gå och lägga mig för jag är så fruktansvärt trött. Godnatt!

Om jag ska vara ärlig så var min högstadietid en jävla plåga. Ja, det var den faktiskt. Sällskapet var fint och jag har flera fina minnen och det var ingenting med det eller så, men att brottas med dålig självkänsla samtidigt som jag jämförde mig i med precis alla och hetsade för att få så bra betyg som möjligt så tog krafterna slut hela tiden.
Var till och med så jävla utmattad att kvällen jag gick ut nian låg jag hemma och spydde och mådde skit bara för att alla spänningar släppte och jag kunde äntligen andas.

Folk brukar fråga mig när jag nämner att jag går skola i Luleå om "det inte är jobbigt att pendla? Att inte träffa alla sina gamla vänner?" Är det så? Nej.
Jag hade för allt i hela världen absolut aldrig velat gå på Björknäs. Sen gamla vänner? Tja, jag håller kontakt med de jag vill hålla kontakt med, och det är allt som räknas enligt mig.

Jag har aldrig ens pyttelite ångrat mitt val av gymnasie. För jag hade aldrig (notera den understrukna texten) kunnat sitta kvar på skolan till klockan fem även fast jag slutar klockan två bara för att jag själv VILL det. Att kunna gå och prata med sina lärare i annat syfte än att fråga om hjälp, till exempel bara snacka lite skit eller hänga, hade jag gjort det förut? Nej.

Alla pratar om hur allting var bättre förr, men jag har det så jävla bra just nu. Fy helvete vad jag kommer sakna allt sånt här när jag tar studenten, just därför tänker jag ta vara på den här tiden. Jag har lärt mig mer än jag gjort under alla mina år på mellan och högstadie tillsammans. Jag har haft den turen att hamna i samma klass som så mycket fint folk från alla möjliga ställen i länet, och för att inte glömma att jag får lära mig saker som faktiskt intresserar mig varje dag.

Visst händer det att jag blir skoltrött ibland och känner att jag inte orkar nåt, men det spelar ingen roll för jag vet att jag har hittat rätt i alla fall. Så, är det okej att älska sin skola? Om inte, så bryr jag mig inte. För jag älskar den i vilket fall!