Tror det slog mig idag. På riktigt, alltså.

Jag var och jobbade idag och en dam frågade om jag kunde hjälpa henne med att klippa sina naglar, självklart svarade jag. När jag satt på sängkanten bredvid henne var det som att jag förflyttades tillbaka tio år, sittandes där på verandan bredvid dig och du klippte mina naglar, det som du var så himla duktig på.
Det var varmt, växte kamomillblommor runt och mellan stenplattorna som var framför altanen och vi hade varit vid älven och badat precis som vi alltid gjorde om somrarna när vi var hos er. Ser dig sittandes i de vita utemöblerna. Ser dig drickandes kaffe. Skratta. Prata.

Minns att du inledde vårt sista telefonsamtal med "Men hej gumman!" och jag blev lite förvånad eftersom jag inte hört dig kalla mig det sen jag var liten, och sen när jag sa att jag funderade på att söka in till universitet i Uppsala till hösten frågade du om inte utbildningen fanns i Boden eller Luleå istället, Uppsala var ju så långt bort.
Minns sista gången vi hälsade på er, dig. När vi skulle gå gav jag dig en kram och sa "vi ses" som jag alltid gör. Du log mot mig och sa uppriktigt att det var kul att vi ville komma förbi och vi ses snart igen.

Det kommer vi aldrig göra.

Sittandes där på sängkanten och krånglandes med nagelsaxen på jobbet slank det bara ur mig; "Min morfar var jätteduktig på att klippa naglar, det var synd att inte jag fick den talangen också" sa jag och vi skrattade båda två.

 
Det är svårt att förstå att du är borta.
Vi saknar dig. Jag saknar dig.

 

 

Det bubblar och spränger i hjärtat och jag repeterar allt du någonsin sagt till mig i mitt huvud, om och om igen.

you pushed me away
you pushed me away
but i feel alright

if time was on my side
the clocks would say 'i'm sorry'

Åh så fint allt känns! Lämnar allt jobbigt bakom mig, lyssnar på finaste favoritbandet och pratar med fint folk. Jag älskar er, kära familj, vänner och band. Ni är så himla himla fina!!!! 

Let's light another match, 
Stop living in the past.

However, idag har jag jobbat från klockan sju till tolv, om någon var intresserad! Sen på eftermiddagen blev jag minsann bjuden på smörgåstårta och hallon. Fast inte samtidigt då! Ännu lite senare så blev det en promenad och massa prat plus jordgubbsätande med en fin, och sist så drog jag ett häng i Buddbyn med en Julia! Vi såg En gång i Phuket och jo, den var som ruulig! 

Imorgon har jag också lite roligheter planerade och det känns så braaaa! Uppskattar ledighet, åhja! Hela tre dagar ju. YAY!

  

 

 

 

Nu förstår jag. Jag dör.

Jag klarade det!!! Så jävla jättestolt över mig själv. Jag har körkort!!!
Vet inte vad jag mer ska säga, men nu är jag dödstrött. Stressat runt överallt idag och avslutade dagen med att snurra runt Boden i dryga fyra timmar med Ellen och Joel. Bäst.

Puss!!!!!!!!!

och fyller alla dansgolv
Fyller varje webbhotell
Med drömmar om att bli sedd

Det känns som att det händer så hemska och dåliga saker hela tiden, därför tänkte jag bara påminna er om att ni är så himla himla bra. Och vänner och kompisar som inte är på någon bild ska absolut inte känna sig bortglömda, för jag älskar er lika mycket! Puss.

I'm a voice on a phone that you rarely answer anymore."

Trygghet är att kura ihop sig på sängen, läsa världens bästa bok och lyssna på TWY.

Har både tänkt och pratat om det senaste tiden, av någon anledning; att det är galet hur mycket man förändras.

Jag är en helt annan person än jag var på högstadiet, även fast det inte var så jättelängesen som jag sprang runt i blåa korridoren på sandenskolan som emo (snarare wemo) och popare/panda/tjejsomlyssnarpåsvenskpop med tjugo kilo hårspray i det alldeles för tupperade håret och ett par klottrade röda converse tillsammans med en schackrutig hoodie.

Vänner. Det låter kanske lite klyschigt men det har verkligen visat sig vilka som är ens riktiga vänner, så mycket folk som har kommit och gått redan nu. En del har fallit bort bara sådär och en del vänskaper har avslutats medvetet och med en anledning bakom. Men allt känns bra nu, så jävla bra.

På ett sätt saknar jag det som var förut lite, för jag menar, jag antar att jag blir nostalgisk. Men samtidigt (och mest) så är jag glad att jag är på ett helt annat ställe än jag var då. När jag var femton tänkte jag "livet kan inte bli bättre än såhär!" bara jag fick åka till Luleå på fredag eftermiddag. Jag åkte till Stockholm två gånger med vänner förra året och iår (känns sjukt att säga så) åker jag och Ellen till Irland. So, in comparison? Ja, Världen är större. Och det känns så jävla bra.