Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. 
För samtidigt är jag så jävla rädd för framtiden.

Jag har sagt många gånger att jag hatar den här staden, jag vet det. Att bo på ett ställe där bussarna har lunchuppehåll och nattbussen bara går lördagar till grannstaden och kostar 114 kr enkel väg, där man vet vilka alla är även fast man inte känner dem, där snön vanligtvis kommer i oktober och smälter i april kan vara jävligt påfrestande, tro det eller ej.

Men det lite ironiska är att jag kan inte riktigt hata den här staden. Det går inte. Det är ändå här jag är född, jag har växt upp och det här stället har gjort mig till den jag är. Och vad som är bra är att man på något vis lär sig kämpa för att ta sig dit man vill. Jag menar, jag hade nog inte brytt mig om min skolgång lika mycket om jag inte haft de framtidsdrömmar jag har. Även fast de inte är jävligt konkreta så är jag fast besluten om att ta mig bort härifrån. 

För visst är jag less. Jag är jävligt less.
Vakna, jobba, åka till skolan, åka hem. 
Ingenting. Ingenting. Ingenting.

Visst, det finns galet ljusa stunder i min vardag som världens finaste vänner och så, men jag är så jävla sugen på något nytt. Något som jag inte vet vad det är. Vill nånstans där folk förstår det jag älskar allra, allra, allra mest och träffa folk jag inte vet saker om redan.

Men jag kan inte hata. Det finns för mycket minnen.
Gärdesskolan, torpgärdsskolan, sandenskolan, folkan, bryggan, bränna, pumptorget, statoil, alder, smörblomman, kvarnängen.

"Ibland är det borta bra, hemma sämst
Hatkärlek känner du för sakerna du känner igen."