Lyssnar på Young London som är en av världens finaste låtar och har galet ont i hjärtat, kan inte saker vara som de var förr? (Jag vet att jag överreagerar. Som fan, ungefär. Men ändå. Och kryptisk är jag med, men det får nog förbli så.)

P.s, är det inte lustigt att den här låten alltid får mig att rysa och känna att "det här är ju mitt liv i en låt" oavsett om jag är glad eller ledsen? Skulle vilja lägga upp hela texten och stryka under alla rader som handlar om mig. Men det skulle nog vara onödigt för det skulle bli 90 % av alltihopet. Nåja, lyssna. För den är asfin.