Har både tänkt och pratat om det senaste tiden, av någon anledning; att det är galet hur mycket man förändras.

Jag är en helt annan person än jag var på högstadiet, även fast det inte var så jättelängesen som jag sprang runt i blåa korridoren på sandenskolan som emo (snarare wemo) och popare/panda/tjejsomlyssnarpåsvenskpop med tjugo kilo hårspray i det alldeles för tupperade håret och ett par klottrade röda converse tillsammans med en schackrutig hoodie.

Vänner. Det låter kanske lite klyschigt men det har verkligen visat sig vilka som är ens riktiga vänner, så mycket folk som har kommit och gått redan nu. En del har fallit bort bara sådär och en del vänskaper har avslutats medvetet och med en anledning bakom. Men allt känns bra nu, så jävla bra.

På ett sätt saknar jag det som var förut lite, för jag menar, jag antar att jag blir nostalgisk. Men samtidigt (och mest) så är jag glad att jag är på ett helt annat ställe än jag var då. När jag var femton tänkte jag "livet kan inte bli bättre än såhär!" bara jag fick åka till Luleå på fredag eftermiddag. Jag åkte till Stockholm två gånger med vänner förra året och iår (känns sjukt att säga så) åker jag och Ellen till Irland. So, in comparison? Ja, Världen är större. Och det känns så jävla bra.