Det är så sjukt. 
Det är så jävla sjukt.

Folk frågar om det var så bra som jag trodde det skulle vara, jag svarar att 'ja, och mycket bättre än så. Bättre än jag någonsin kunnat föreställa mig'. Men jag kan inte förstå. Kan inte fatta att stått bara några ynka meter från mina största förebilder och finaste jag vet i livet. 

Fast på något sätt är det som att jag förstår ändå, eller så har jag börjat göra det nu. Tittar på bilderna varje kväll. Lyssnar på låtarna och det kommer tillbaka. I'm a child inside, back up and give me some room.

I Miss You. Kunde inte sluta gråta under I Miss You. För att allt är relateable.
Fuck. Up All Night och sommaren kom tillbaka. Alla nätter.

Dumpweed och mellan & högstadie kom tillbaka.

All The Small Things och jag fick ögonkontakt med Mark. Skojar inte. Skulle aldrig skoja om en sån sak. Jag skrek och grät och han log mot mig. 

Josie. Åh, josie. Blev så himla glad och hoppade som ett jävla sär och var gladast i världen. YEAH MY GIRLFRIEND!

Även fast mina känslor är lite retarderade så vet jag med all säkerhet att jag aldrig varit lyckligare i hela mitt liv än under den där timmen som kändes som fem minuter. Borde varit trött efter att ha köat i ungefär tolv timmar men nej. Hade all kraft i världen och jag sjöng och jag grät och jag skrattade och jag sjöng ännu mer att IT WOULD BE NICE TO HAVE A BLOW JOB FROM YOUR MOM!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Konfetti under Dammit och jag grät ännu mer.
Carousel.

Herregud. Carousel.

Here I am, standing on my own
Not a motion from the telephone

Fy fan vad jag älskar livet. Fy fan vad jag älskar finaste favoritbandet. Helvete.
Nu gråter jag igen. Inga jävla ord kan beskriva.

Blink-182 life. For life.