Ser framför mig hur min engelskalärare på högstadiet suckar och säger "nej, Stina. Nej." Jag ser framför mig hur min mentor skakar på huvudet och drar ett dåligt skämt om att 'alla låtar låter som barnsjukdomar', jag ser framför mig hur de som hängde i röda korridoren på sanden, ni vet de som hade sockarna instoppade i byxorna och badtofflor från intersport även om det var trettiofem minusgrader ute tittar på mig och säger "Åååh, Stina, ditt emo!" 

Men jag har alltid älskat Kent. Och kommer nog alltid att göra det. Hur många ålderskrisar Jocke än går igenom och hur mycket kajal han än väljer att ha. Hur mycket synthar som än är inblandade. (Ja, jag gillar det soundet också, FYI). Jag Är Inte Rädd För Mörkret är ett mästerverk och det håller jag fast vid. Åååh, vad jag tycker om det här.