Sitter och funderar på såna där saker som är roliga och trevliga att tänka på, men inte lika roliga att läsa om kanske. Jaja, struntar jag väl i!

Jag tycker allt är så sjukt egentligen. Hur mycket som har hänt. När de här bilderna är tagna hade jag aldrig haft ett jobb. Favoritbandet hade inte återförenats och idag är det nästan exakt ett år sen de släppte nytt album (27:e september), och lite mer än tre månader sen jag bara var några meter från mina hjältar. När de här bilderna är tagna hade jag dock lekt med tanken, men blivit så ledsen över den av den enkla anledningen att det aldrig skulle hända. (Älskar att ha fel, iih.) 

Här hade jag aldrig rest längre än till Luleå själv. Jag hade absolut inte körkort. Jag hade ännu inte stått på ett lastbilsflak iförd en VIT KLÄNNING (!!) och en vit mössa med MITT namn och MIN klass på. Jag hade inte ens träffat min gymnasieklass. 

Hade du frågat mig vad Dolcontin, Movicol och Gaviscon var för något hade jag inte haft en blekaste jävla aning om vad du pratat om. Jag hade aldrig betalat en räkning. Jag hatade hiphop, idag älskar jag Maskinen (och Afasi och Frejs tidigare projekt) plus ett dussin andra artister inom den genren. Jag hade inte träffat varken Joel eller Josefine, som är två av mina närmaste vänner nu. 

Skulle kunna fortsätta i all evighet. Sitter med ett fånigt leénde på läpparna när jag skriver det här, men jag kan inte hjälpa att vara glad över hur allt är annorlunda. Samtidigt är jag så jävla rädd för att bli vuxen på riktigt, trots att jag längtar. Låter konstigt. Är konstigt. Men bra.