i livets villervalla

jag blir så frustrerad.
känner bara att jag vill skapa hela tiden. men jag vet inte vad, hur eller varför. så det blir ingenting. vill inte måla, vill egentligen skriva tror jag. men inte till andra, till mig själv egentligen. fast ändå inte.

har börjat älska poesi och litteratur så himla mycket på senaste tiden. alltså, verkligen. jag minns när man fick skriva dikter och läsa böcker i skolan och jag tyckte det var det absolut mest värsta någonsin. skittrist. nu är det helt tvärt om.

köpte en samling med nils ferlins dikter (en döddansares visor, barfotabarn och goggles.) och jag grät till första dikten. och andra. och tredje. och så vidare.

"ser du dessa vissna löv,
vissna löv i vinden -
så är jag ett visset löv,
visset löv i vinden -
döden skall mig fatta
i sin gamla kratta -
... åh, jag är väl ännu röd,
ännu röd om kinden -
fast jag är ett visset löv,
visset löv i vinden."


samma sak med sylvia plath, jävla fantastiska människa.

"now, lying on my back in bed, i imagined buddy saying 
'do you know what a poem is, esther?'
'no, what?' i would say.
'a piece of dust' 
then just as he was smiling and starting to look proud, i would say 'so are the cadavers you cut up. so are the people you think you're curing. they're all dust as dust as dust. i reckon a good poem last a whole lot longer than a hundred of those people put together.'"
 
och ett dussin till såklart. tycker bara det är så fantastiskt.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0