Tror det slog mig idag. På riktigt, alltså.

Jag var och jobbade idag och en dam frågade om jag kunde hjälpa henne med att klippa sina naglar, självklart svarade jag. När jag satt på sängkanten bredvid henne var det som att jag förflyttades tillbaka tio år, sittandes där på verandan bredvid dig och du klippte mina naglar, det som du var så himla duktig på.
Det var varmt, växte kamomillblommor runt och mellan stenplattorna som var framför altanen och vi hade varit vid älven och badat precis som vi alltid gjorde om somrarna när vi var hos er. Ser dig sittandes i de vita utemöblerna. Ser dig drickandes kaffe. Skratta. Prata.

Minns att du inledde vårt sista telefonsamtal med "Men hej gumman!" och jag blev lite förvånad eftersom jag inte hört dig kalla mig det sen jag var liten, och sen när jag sa att jag funderade på att söka in till universitet i Uppsala till hösten frågade du om inte utbildningen fanns i Boden eller Luleå istället, Uppsala var ju så långt bort.
Minns sista gången vi hälsade på er, dig. När vi skulle gå gav jag dig en kram och sa "vi ses" som jag alltid gör. Du log mot mig och sa uppriktigt att det var kul att vi ville komma förbi och vi ses snart igen.

Det kommer vi aldrig göra.

Sittandes där på sängkanten och krånglandes med nagelsaxen på jobbet slank det bara ur mig; "Min morfar var jätteduktig på att klippa naglar, det var synd att inte jag fick den talangen också" sa jag och vi skrattade båda två.

 
Det är svårt att förstå att du är borta.
Vi saknar dig. Jag saknar dig.