Det är så mycket jag vill säga, och det är så mycket jag vill skriva, men ingenting kommer ut på ett bra sätt. Känns som att jag har fastnat lite i min bubbla för tillfället. Det är bara en sak jag tänker på just nu, och det är ett sätt att ta mig härifrån. Haha, det låter som att jag sitter fast och att jag panikar, inte riktigt. Fast, jo, lite.

Jag känner bara att jag verkligen behöver miljöombyte. Kommer på mig själv rätt ofta nu med att sitta och googla på Au Pair sidor och tanken om hur jag ska skaffa mig 200 timmars erfarenhet av barnskötsel dyker oftare och oftare upp i mitt huvud. 

Fast först hade jag nog velat ta mig nångonstans söderut i Sverige, som en lite prövogrej, och för att jag vill söderut. Stockholm är drömmen. Har ju avfärdat att plugga vidare såhär direkt efter skolan, men jag börjar faktiskt tänka om nu. Hade kanske varit rätt trevligt.

Nä, vi får se vart livet för mig.

Puss
//s

Jag har svårt att hitta ord, forma meningar och veta hur jag ska uttrycka mig. Det är sjukt, det är hemskt, sinnesjukt och vrickat på samma gång, och jag kan inte riktigt förstå. Inte alls. Det är nog mina mest använda ord sedan igår; jag fattar inte. Även fast jag inte träffade dig mer än ett par gånger så har du lämnat ett tomrum efter dig, det är ett som är säkert. En människa som är så lätt att umgås med direkt och är så omtänksam är svår att hitta.

Jag är glad att jag fick träffa dig. Vila i frid.

En sak som kinda creeps me out är det faktum att jag ofta går runt och känner mig jobbig och tjatig. Hurdå? Kanske du undrar, och jag har nu kanske kommit på orsaken; jag repeterar saker i mitt huvud tusen gånger och fastnar i mina tankar så ibland tror jag att jag pratat om en massa saker jag bara tänkt egentligen. Låter lite schizo men så är det väl...

Har ingen aning om varför det slog mig just, men det kanske var lite bra. Nu ska jag lägga mig och drömma om fina, tjatiga och jobbiga grejer som bara jag förstår mig på. Puss!

//s

Det känns som att jag tappat alla ord, jag kan läsa och inspireras hur mycket som helst men nånstans inombords känner jag mig mestadels less med ljusglimtar då och då i form av ny musik och tanken att det blir Göteborg på sportlovet och förhoppningsvis Stockholm om inte allt för länge också.

Vill leva i min lilla bubbla. Drömma. Vill inte vara verklig, inte för tillfället iallafall. Januari är nog månaden när jag vänder mig inåt mest, vill bara vara för mig själv. Bara att acceptera antar jag.

En del som känner mig vet om att jag inte tycker om att titta på film. Eller, missförstå mig rätt - jag tycker det är supertrevligt att se film tillsammans med andra människor men då är det mest kombinationen med sällskap och film som är fin. Titta på film själv har liksom aldrig fallit mig in, förutom när jag tittade på American Pie filmerna 24/7 för nåt år sen då.

Hursomhelst, har velat se filmen Control ett himla bra tag och önskade mig faktiskt den i julklapp till och med, för att dra det här i korta drag så handlar den om bandet Joy Divisions frontman Ian Curtis liv i princip. Och efter att ha sett den här kan jag här med säga att jag har en ny favoritfilm. (Ja, Blink's Urethra Chronicles är en annan typ av film för mig...) Den är så fruktansvärt jävla snyggt gjord att jag smäller av och dessutom är musiken super och ja hela jävla filmen är underbar och fantastisk!!!  Det kanske inte är bra att få ångest av en film, eller det är det kanske visst? Ett bevis på att filmen gjort ett intryck på en. Äsch, fan vad jag babblar, ville bara säga att den här filmen kort och gott är underbar, SE DEN.

Det är något med mig och nätter. Jag älskar natten. Spelar ingen roll om jag sitter i mitt rum och lyssnar på Depeche Mode ensam eller om jag är ute och ränner en sommarnatt med en eller annan fin människa. Allt är så lugnt och fint bara och jag älskar det.

Åh, jag har suttit och tittat runt på internet och x antal bloggar och hittade en om en tjej som är i USA som Au Pair. Så jag började fundera, alltså, fy fan vad kul egentligen! Eftersom jag älskar allt som har med USA att göra (nästan iallafall. Språket, kulturen, musiken osv) och speciellt västkusten, så det hade varit en dream coming true.

Jag har ju tid på mig fortfarande att fundera, men just nu är jag rätt säker på min sak. Till The United States of America ska jag i alla fall, ohyes.



San Diego, California

På riktigt alltså? Vad fan gör jag här i norrland? Alltså... jag har kommit fram till att jag verkligen inte har någon anledning till att bo här egentligen, mer än att jag är född på just detta ställe i världen.

Jag menar, se det såhär, vi har vinter från slutet av oktober/början av november till maj ungefär. Vilket betyder att vi har ett jävla halvår med snö och kyla, om inte mer. En del älskar att åka slalom eller snowboard medans andra säger att det enda bra med vintern är att köra skoter. Hallå, jag då? Jag har aldrig stått på varken ett par slalomskidor eller en snowboard, jag har fan aldrig ens kört eller åkt skoter! (Hahaha vet) Sen finns det med skridskor också men det tycker jag är vidrigt tråkigt, haha.

Menar inte med att klaga på norrland så mycket som möjligt i det här inlägget, men det är så konstigt egentligen hur fel man kan komma. Allt som jag verkligen vill göra och uppleva ligger så långt borta så de pengarna har jag nästan aldrig råd att betala, kanske möjligtvis någon enstaka gång per år.

Äsch, nu ska jag gå och lägga mig för jag är så fruktansvärt trött. Godnatt!

Om jag ska vara ärlig så var min högstadietid en jävla plåga. Ja, det var den faktiskt. Sällskapet var fint och jag har flera fina minnen och det var ingenting med det eller så, men att brottas med dålig självkänsla samtidigt som jag jämförde mig i med precis alla och hetsade för att få så bra betyg som möjligt så tog krafterna slut hela tiden.
Var till och med så jävla utmattad att kvällen jag gick ut nian låg jag hemma och spydde och mådde skit bara för att alla spänningar släppte och jag kunde äntligen andas.

Folk brukar fråga mig när jag nämner att jag går skola i Luleå om "det inte är jobbigt att pendla? Att inte träffa alla sina gamla vänner?" Är det så? Nej.
Jag hade för allt i hela världen absolut aldrig velat gå på Björknäs. Sen gamla vänner? Tja, jag håller kontakt med de jag vill hålla kontakt med, och det är allt som räknas enligt mig.

Jag har aldrig ens pyttelite ångrat mitt val av gymnasie. För jag hade aldrig (notera den understrukna texten) kunnat sitta kvar på skolan till klockan fem även fast jag slutar klockan två bara för att jag själv VILL det. Att kunna gå och prata med sina lärare i annat syfte än att fråga om hjälp, till exempel bara snacka lite skit eller hänga, hade jag gjort det förut? Nej.

Alla pratar om hur allting var bättre förr, men jag har det så jävla bra just nu. Fy helvete vad jag kommer sakna allt sånt här när jag tar studenten, just därför tänker jag ta vara på den här tiden. Jag har lärt mig mer än jag gjort under alla mina år på mellan och högstadie tillsammans. Jag har haft den turen att hamna i samma klass som så mycket fint folk från alla möjliga ställen i länet, och för att inte glömma att jag får lära mig saker som faktiskt intresserar mig varje dag.

Visst händer det att jag blir skoltrött ibland och känner att jag inte orkar nåt, men det spelar ingen roll för jag vet att jag har hittat rätt i alla fall. Så, är det okej att älska sin skola? Om inte, så bryr jag mig inte. För jag älskar den i vilket fall!